På resa
I förra veckan befann jag mig på en ort, inte min hemort Eksjö, utan mitt ute i Sverige. Där upptäcker jag en vårdcentral som såg intressant ut och beslutar mig för att gå in och prata med dem.
När jag skriver att vårdcentralen var intressant, så avser jag byggnadens utseende, läge, upptagningsområde och möjligheten att prata om bemötande.
Huset på bilden har inget samband med artikelns innehåll
Som vanligt
Jag kliver in på en ganska vanlig miljö, med väntrum och en liten lucka.
Det var en vårdcentral utan nummerlappar. Väntrummet var tomt och min klädsel var på intet sätt märklig, så där kunde ingen se vem jag var eller mitt syfte. Jeans, skjorta och jacka. Ingen portfölj och inget visitkort uppe, så en hyfsat normal patient gissar jag.
Samtalet
Ungefär 50 centimeter bakom den öppna luckan står två medarbetare och pratar med varandra. Samtalet var säkert viktigt, men ingen såg mig.
Eller de gav åtminstone inte ens det minsta tecken att se mig.
Vi väntar snällt
Som en god patient eller vänlig person kan jag inte stå där och vara påstridig. Jag vill ju träffa dem, det gäller att vara smidig.
Där står jag i tre fyra minuter och lyssnar till deras samtal. Inte en blick, inte en min, inte ett tecken – ingen visade ”vi ser dig”.
Nu börjar jag skruva på mig, försöker med små artiga gester påkalla uppmärksamhet. Det här börjar ju bli pinsamt!
Hur kan detta hända?
När jag stått alltför lång tid och väntat tröttnar jag. Inte en min från dem, inte ett enda tecken. Jag vänder på klacken och går! Tvärilsken!
Ville inte stå kvar, för jag hade tappat all sans och förmodligen stridit mot alla mina egna råd. Men efteråt tänker jag – om jag varit gammal, om jag varit sjuk, inte kunnat vårt språk eller en person som inte har valmöjligheten? Hur hade det känts? Vad hade då skett och hur hade jag upplevt denna förnedring?
Hur kan detta hända 2015?
Vad kunde de gjort?
- Det kan finnas flera förklaringar, en av dem kan vara att receptionen var inte deras uppdrag.
- Titta då på besökaren, välkomna besökaren och säg att hen som ansvarar kommer strax.
- Ge en blick, sök ögonkontakt och visa att jag ser dig, men kan inte avsluta.
- Bäst vore, avsluta samtalet och välj besökaren först.
Jag måste säga att jag som träffat så mycket folk, trodde inte att detta ändå händer 2015. En obegriplig inställning för en verksamhet som bedriver service till andra, en mottagning som ska utöva värdskap och vara specialister på empati och bemötande. Det känns som mitt jobb behövs.
Etikettdoktorn Mats Danielsson