Fråga:
Jag undrar hur du tänker, tycker om oss med ADHD!?
Hur mycket jag än läser och lär om korrekt bemötande, så har jag och mina barn mycket svårt att leva upp till allmänhetens krav.
När vi hamnar i en situation där vi känner oss utanför börjar vi gärna prata frenetiskt om allt vi vet. Vi måste lära världen eller bara få det ur oss.
Jag vet när folk tycker att jag pratar för mycket.
Jag kan sitta och bita mig i tungan och svälja ner det jag har att säga i några minuter, men förr eller senare måste jag prata (det gäller t ex när man sitter vid fika/lunchbordet med kollegor).
Jag vet hur jobbigt det kan vara att höra på ibland, eftersom mina söner lätt spårar ur och ibland orkar man inte lyssna när det blir för mycket prat.
Självklart förstår jag att andra kan tänka samma om mig och det är till och med okej om man säger något för att bromsa mig/oss. Men vad jag har svårt med är när andra snackar skit bakom ryggen på en eller sitter och himlar med ögonen eller viskar för att visa andra att de håller ihop och såna som mig fryser vi ut.
Trots allt snack om FRIENDS och hur hemskt alla tycker det här med mobbing är så fortsätter det.
Och vi med funktionshinder får kämpa fruktansvärt hårt med att passa in.
Visst har vi ett ansvar att försöka göra vårt bästa och tro mig det gör vi alltid.
Men jag tycker folk i samhället borde lära sina barn och sig själva lite mer om tolerans och att gott bemötande kan förändra en persons inställning till dig.
Jag har flera ggr fått ge mina barn goda råd om hur de kan försöka förändra kompisars inställning genom bara små komplimanger. Även att de ska ha förståelse för andra barn med funktinshinder.
Idag är de bästa kompisar med just dem som de från början var värsta ovänner med. Fast de har glidit ifrån gemenskapen med de som har svårt att låta bli att retas och frysa ut de som är annorlunda.
Så gott bemötande kan göra under, men det vet ju du redan allt om eller hur!? Och visst borde väl alla kunna försöka acceptera personer med svagheter i socialt beteende!?
Svar:
Bemötande gäller alla, oavsett ålder, kön, ursprung, språk, religion, särbegåvning, funktionsnedsättning och allt annat.
Sedan ska jag omedelbart tillägga att mitt svar är endast en av alla de infallsvinklar som skulle kunna tas upp här.
För den som möter personer med t.ex. ADHD gäller det att visa förståelse, men samtidigt måste hen med funktionsnedsättningen berätta på sin arbetsplats., skola eller vad det nu vara månde. Annars kommer inte omgivningen att förstå, det är således ett delat ansvar.
Uppstår problem är det en fråga för arbetsledningen att ta tag i och handlar det om mobbing, då är det inget att diskutera! Det får inte förekomma och gör det så ska det omedelbart åtgärdas. På en av de skolor jag samarbetat med har man från att en kränkning blivit känd, till start av åtgärd – 15 minuter!
Ett föredöme således och så är mobbing inte ett särskilt stort problem där.
Med detta vill jag säga att när en kränkning sker, så ska den omedelbart tas upp. Det spelar ingen roll vad som skett eller vem som drabbats.
Varje människa har sitt värde och kanske vi inte alltid ska se denna typ av diagnoser du beskriver, som ett hinder. Vem vet, jag som föreläsare har alltid hört ”du pratar för mycket!” (jag har ingen diagnos, men försöker exemplifiera). Kanske det finns en föreläsare eller komiker i den som har ADHD?
Så lyckas man vända sitt hinder till en möjlighet, då är det inget hinder längre. Det finns säkert ett skäl till att en stor andel av Nobelpristagarna genom åren har olika former av Asbergers.
Om man kan sitta och titta på en molekyl från 1960-talet och massor av år därefter få Nobelpriset, är då Asbergers ett funktionshinder eller en funktionstillgång?
Försöker jag förringa bekymret eller problemet? Inte alls, men i bemötande gäller det att byta utsiktstorn, se det från en annan utsiktspunkt och se vilka möjligheter som finns. Det är dit jag vill komma.
Omgivningen måste se möjligheterna hos den som har ADHD, det kan finnas en datorexpert, en språkbegåvning, en komiker eller annat fantastiskt. Den som kan tänka så har också kommit långt i sin insikt om bemötande. Detta föreläser jag ständigt om – byt utsiktstorn!
Om det sedan ibland blir lite tokigt, för mycket pratande eller annat som inte följer god etikett. Vad gör det? Om man gör så gott man kan, så blir det ändå artigt i slutänden.
Klicka här för att läsa om framgångsrikt bemötande >>
Etikettdoktorn Mas Danielsson